Romananalys ”Sent ute”

Om Romanen ”Sent ute”

Boken slutar med att Baran fixade förhållandet med Elin igen och blev fri från utegångsförbud. Men han, Emre och Mirans vänskap tog en smäll för att de fick olika straff från åklagarmyndigheten och Emre och Miran ville smita från sina ansvar och sa att det var bara Barans idé att köra bilen. Baran var modig i slutet och öppnade brevet tillsammans med Elin, det var bara lite böter. Han rev sönder brevet och kastade det, de var jätteglada med beslutet och skrattade.

Budskapet som boken levererar är att föräldrar är viktiga för ungdomars uppfostran, särskilt de som har annan kulturell bakgrund. På samma sätt som ungdomar själva kan lära sig från misstag och förbättra sig, så är det också bra för deras liv.

Jag tyckte inte så mycket om boken från början. Jag kände mig arg när jag läste om Barans slagsmål med vänner och lögner till mamman. Jag tyckte att han redan fick ett ganska bra liv i Sverige jämfört med i Kurdistan: han fick gratis skola, bra miljö och atmosfär, men han uppskattade det inte. Han var jätteelak när han pratade turkiska och slog Emre framför läraren och hela klassen. Jag blev också förbannad när han flydde hemifrån trots att han hade utegångsförbud. Alla dumheter som han gjorde tyder på att han inte har någon respekt mot sina föräldrar och skola. Han är inte ansvarig för sin framtid och sitt liv. Jag trodde att han var obotlig.

Förstora vyn till hela Sverige, det finns många såna ungdomar som Baran, Emre och Miran. De är busiga, de bryr sig inte om plugget. De vill visa att de är starka och kraftfulla men de är känsliga mot rasism för att de är invandrare. Men det är hemskt att leta ursäkter t.ex. säga att styrelser är rasistiska och bara mot de invandrarna. Det fanns ett brott som hände om våldtäkt i en skola i Alvesta. Invandrarpojke begick brottet men han blev inte utvisad från skolan för att skolledningen betonade att “föräldrarnas oro berodde på fördomar och rasistiska stereotyper”, så är det rasism om man utvisar invandrarstudenter. I slutet fick tjejen som blev våldtagen hänvisad till att byta skola medans pojken fick gå kvar i skolan. Det är helt konstigt och sjukt. Om man är rädd för bli kallad “rasist” och låta de utnyttja det, då blir de dåliga invandrarna mer skenande och det känns som ett privilegium för deras kriminalitet. Jag lärde mig när jag var liten att “för unga kan inte bli fällda för brott” det är samma sak för alla människor med olika bakgrund. Man måste ha regler för att kontrollera sig själv, annars blir vi vildingar.

Tillbaka till boken, efter några konflikter blev Barans pappa omtänksam och hjälpsam mot Baran. Han ville inte att Baran skulle hamna i fängelse som han själv gjort. Det var berörande när pappan hade ett långt samtal med Baran. Precis som den kurdiska hjälten, kanske pappan ville rädda sin egen son och ha en bra familj, inte som han själv hade det med sin pappa (Barans farfar). Jag beundrar vad pappan gjorde för Baran. Jag tänker på att nuförtiden i Sverige finns många “Baran”, men inte så många “pappan”. Många likadana familjer har flera barn, det är svårt att ta hand om dem, särskilt när de är känsliga och har svårt att vänja sig in i sitt nya liv. “Föräldrar är barnens förebild.”- det är ett vanligt talesätt. Det är en sanning som tydligt uttrycker att föräldrar är väldig viktiga i barnens tillväxt. Om invandrar-föräldrarna inte har tid för alla barn och inte tar ansvar för de, då får samhället svårt att hjälpa till och det är ungefär som en “bomb”, det kommer att bli ett stort problem.

Jag tänker mycket efter att jag läst boken. Jag tror att författare vill låta oss tänka på situationen och sträva efter någon lösning. Det kanske är ett budskap som författaren ville leverera. På det här sättet är boken betydelsefull.