Tacktal

Tanten, det var du som skadade mig. På vägen till jobbet mötte jag dig som om ödet ville det. För att just du är den speciella gåenden som jag kommer aldrig att glömma.

Det var du som plötsligt kläckte ur dig det onda H-ordet precis bredvid mig. Du gav mig en blick med förakt som gjorde mig totalt chockad. Jag undrade om det var ett skämt, trots allt så känner vi inte varandra. Men tyvärr så var det inte ett skämt. Du försatte med dina ondare ord som jag inte ens vill säga.

Jag blev förstås förvirrad. Jag började beskylla mitt liv. Varför ska jag få så mycket bakslag i mitt liv? Varför är väljer jag så här svår vägen som jag kunde absolut ha undvikit? Varför är det bara jag som får skit?

Du som lyssnar, tro på mig. Detta har faktiskt hänt på riktigt. Det finns ingen anledning att jag skulle ljuga om det.  

Men jag ska göra ett tacktal. Tack tanten, trots att det var du som skadade mitt liv.

Tack vare dig som skadade mig, ja, du gjorde mig starkare, för att försvara min värdighet och mina rättigheter.

Tack, du lät mig lära mig att skilja mellan bra och dåliga saker, lär mig att skydda mig själv bättre.

Tack, jag fick inse klart att jag är så naiv, du lät mig tydligare veta att världen är grym.

Tack, jag fick förstå att jag bör ta väl hand om mig själv, vårda mig själv och försöka att ta hand om de andra.

Tack, du hjälpte mig att växa upp och bli mogen.

Tack, du lär mig att vara tacksam. 

Jag ska inte bara tacka dig, tanten. Det finns flera som jag måste tacka.

Tack ensamheten för att jag fick inse att hålla ihop är den ovärderligaste saken i hela världen, så värdefullt att man absolut måste vårda det.

Tack människorna som har trotsat, stigmatiserat och förlöjligat mig, ni väckte min anständighet och lät mig se hur smutsig mänskligheten kan vara.

Tack dem som missförstod mig, jag fick förstå att förlåta andra är att förlåta mig själv.

Tack dem som snubblar över mig, för att de stärkte mina ben. Jag får en starkare kropp för att klättra upp till toppen av framgång.

Tack till dem som har skadat mig, ni låter mig veta mer om mina egna styrkor.

Stort tack till dem som ger mig värme och hjälp, tack för att ni gör att jag känner igen värmen hos människan.

Tack mina föräldrar som gav mig liv och osjälvisk kärlek, utan de så finns det ingen mig.

På livets väg kommer jag att möta massa mobbare, de skrattar åt mig, förtalar mig, föraktar mig, hatar mig, avvisar mig, överger mig, missförstår mig, skadar mig, förråder mig och motsätter mig. Jag kommer inte att hata dem, tvärtom, jag kommer verkligen att vara väldigt tacksam mot dem. Det är deras skador som gör mig stark. Det är deras skador som låter mig förstå livet. Det är deras skador som låter mig förstå att när det är svårt i livet, då är det tiden att kämpa på och bevisa att jag är den bästa.

Jag tror att min framtida väg blir smidig och fri, mitt liv blir mer strålande och lysande, och min värld kommer att vara full av varmare solsken.

Stort tack till alla!